Det har kommit nu på sista tiden faktiskt, efter jag konfirmerade mej i somras har kyrkan blivit som en fristad för mej typ. Det började som sagt med att jag kjonfirmerade mej, sen frågade min kompis Linn mej om jag ville vara med som ledare för nästa års konfirmander, så nu är jag, Linn, min pojkvän och min bästa vän (Robin och John) konfirmandledare. Det finns även en tonårsgrupp i kyrkan som träffas varje måndag som jag är med i, där vi gör massa olika saker, så som går på bio, har diskussioner, åker gokart, kollar på film, pysslar nån gång ibland, lagar mat och gör annat kul. Min syn på Gud, eftersom jag faktikst tror på Gud, är inte så att jag tror på att Gud är en gammal gubbe som sitter uppe på ett moln med vitt hår och skägg och sandaler med en stav i handen och styr hela världen - NEJNEJNEJ! Jag tror inte ens på att Gud skapade världen. Utan jag tror att Gud är vad man vill att Gud ska vara, det behöver inte ens vara en han för mej. Jag tror väldigt mycket på ödet, och eftersom jag gör det så tror jag att vad som händer, händer. Jag tror inte på att Gud har något med att göra, han/hon/det/den/whatever kan inte kontrollera vad vi människor orsakar. Men vad Gud nu är för dej, kan hjälpa dej igenom vad som händer. Låter lite flummigt och konstigt när jag förklarar det. Det jag menar i grund och botten är att Gud kan inte påverka fattighet, olyckor, etc, det lkan bara vi göra. Men jag tror att Gud kan hjälpa oss att hitta rätt. Mest tror jag att man behöver något att tro på. Och att det just har blivit Gud för mej är nog mest för att jag är medlem i Svenska Kyrkan, och där är synen på Gud inte punktlig, utan man får tro exakt hur man vill, antingen på att Gud finns eller inte, och tror man att han finns så får man tro vadfasen man vill om Gud. Det är väl det jag har att säga om det, typ.

Hoppas du får en större syn på det nu Elin!